Om något är
aktuellt så är det förhållandet mellan politik och religion. Hela sommaren har
jag följt med händelserna i Egypten där en demokratiskt vald president blev
avsatt av militären. Militären hade stöd av betydande del av befolkningen, men
man frågar sig om det ändå i det långa loppet var riktigt. Det Muslimiska
brödrarskapets president Mursi förstod säkert inte tillräckligt väl att en
president måste söka förståelse bland dem som inte röstat på honom, men ändå
vad kommer de islamiskt inspirerade människorna i Egypten tänka? Al Qaida
försöker åstadkomma en väpnad konflikt med allt som har med det västerländska
levnadssättet att göra: enligt dem leder det demokratiska modellen ingenvart.
Nu är det enkelt att peka på Egypten och säga: ”Vad var det vi sa - en
islamistiskt inspirerar stat går ej att bygga på de demokratiska idealen - västerlandet kommer inte att tillåta detta". Det
är som man hörde de hårda dusterna mellan socialdemokrater och kommunister om
möjligheten att bygga ett socialistiskt samhälle med fria val eller om
proletariates diktatur var den enda vägen fram. För övrigt måste man ställa frågan
vart allt med socialism har försvunnit i Arabvärlden. För några årtionden sedan
talade man om panarabiska socialismen med Gamal Nasser som frontalfigur. Ännu
under Muammar Gaddafi i Libyen fanns det kvarlevor av denna tanke. Hälsovården
och utbildningen var gratis i Libyen under Gadaffis period. Gadaffi var dock
inte ateist utan tog sin religion på allvar.
Bilder från tv-kanalen Aljazeera
(http://sv.wikipedia.org/wiki/Muammar_al-Gaddafi, http://alternativportalen.wordpress.com/2011/04/13/det-ar-libyens-statskontrollerade-centralbank-de-ar-ute-efter-inte-gadaffi/, http://www.aftonbladet.se/nyheter/article13813319.ab - alla hämtade 16.8.2013)
